Bussräddaren i nöden

Folk rusade för att ta skydd från regnet medan jag njöt. För en gångs skull slapp jag stressa till bussen, jag var i god tid, halvvägs till stationen och 5 min kvar. Ska bli kul med gympa också, tänker jag, och kommer på att gympapåsen är kvar hemma. Jag springer hem, grabbar tag i gympapåsen och powerwalkar tillbaka. Då ser jag bussen 74. 100 meter bort. Jag går inte längre. Jag springer inte. Jag kutar. Bussen rullar iväg, utan mig. Det hugger till i magen när jag ser bussen åka mot mig, påväg förbi mig, men så saktar den in och stannar bredvid mig. Dörrarna öppnas och jag omfamnas av värmen inne i bussen. ”tack så jättemycket” säger jag till busschauffören och världens bredaste leende skiner mot mig fast det regnar där ute. Hon möter mina ögon med sina blå och säger i sin klokaste röst ”om jag var du skulle jag vilja att busschauffören skulle stanna. Och det är ju såhär, säger hon och skrattrynkorna runt ögonen framträds när de ler mot mig, att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”

Tack för att du kommenterar!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>