Fastnade i klänningen- och på kameran

På den här bilden ser ni den lömska blå klänningen. Bilden må se oskyldig ut men bakom den ligger en mycket pinsam historia.

På den här bilden ser ni den lömska blå klänningen. Bilden må se oskyldig ut men bakom den ligger en mycket pinsam historia.

Det kommer gå bra på föreställningen om det går dåligt på genrepet. Den här gången hade vi inget genrep…

På de scener där vi uppträtt med indiska showen ”Meghadootam” har man kunnat gå av scenen under dem delarna då man inte dansar. Men så är inte fallet på teater Slàva. Med andra ord: Publiken ser allt, och jag som hade klädbyte behövde byta om på scenen. Planen var att jag skulle dra den långa blåa klänningen över de andra scenkläderna. Det skulle gå snabbt och helst skulle det se snyggt ut också. Låt oss säga såhär-  mitt klädbyte möttes av en leende publik. Därför att:

a) först hittade jag inte klänningskjolens öppning

b) när jag väl hittat den och var halvvägs inne i klänningen fastnade jag med håret (uppsatt i en gigantiskt munk) i klänningen

c) jag kunde inte komma loss och hittade förövrigt inte öppningen för huvudet.

Det såg nog rätt illa ut. Förvisso var jag blind, intrasslad i en massa blått tyg, men jag kände hur uppmärksamheten flyttades från de fantastiska dansarna på scenen till mitt fantastiska försök att få på mig en klänning. Efter vad som kändes som en evighet lyckades jag äntligen. Bara ett problem återstod. De högt sittande knapparna på ryggen var inte knäppta… Jag dansade finalnumret i en oknäppt klänning. Som om det inte vore nog fastnade jag inte bara i klänningen, utan också på film. Det slutade i alla fall gott, alltså med ett gott skratt tillsammans med dem andra dansarna, haha, och jag blev tackad för föreställningen med en röd ros och teater Slàvas sångbok. Nästa föreställning skippade vi ombytet.

teater slàva ros

 

Dansmissen!

Jag har två alternativ. Byxorna med stor midja och som är tajta på benen eller byxorna som är 20 centimeter för korta. Det blir dem med stor midja.  Snöret som annars sitter i byxorna har åkt ur och jag måste dra upp dem för att de inte ska åka av. Jag har bråttom, men för en gångs skull kommer jag ihåg att ta med mig balettskorna.

Fullt utrustad i balettkläder anländer jag till dansen. Jag inser, lite för sent, att jag har på mig helt fel kläder. Jag har på mig tajta balettbyxor. De andra har på sig pösiga mjukisbyxor. På tisdagar dansar vi modernt, baletten är först imorgon…

Ju mer jag kämpade desto värre blev det!

Ni vet att jag hade bråttom när jag skulle till min kompis för att göra mig i ordning till insparksfesten. Det ni inte visste var att mitt i stressen så insåg jag att mina svarta byxor var luddiga. Och  jag ville ta bort luddet. Efter en massa springande mellan rummen så hittade jag tillslut två klädborstar. Äntligen! tänkte jag när jag hittade dem.  Jag använder aldrig klädborstar annars, men jag vet att de kan vara effektiva för att få bort ludd från kläder.

De förrädiska klädborstarna- ser helt ofarliga ut, men det är långt ifrån sanningen!

De förrädiska klädborstarna- ser helt ofarliga ut, men det är långt ifrån sanningen!

Jag drog förväntansfullt en av klädborstarna över byxorna och hoppades på resultat. Och nog blev det ett resultat alltid. Allt ludd som redan fanns på klädborsten fastnade på mina redan luddiga byxor, så att byxorna blev ännu luddigare. Det kan inte vara sant, tänkte jag. Jag drog och drog och drog med klädborsten över mina svarta byxor. Jag försökte dra borsten över byxorna åt olika håll, sidledes, vänster, höger, uppåt… men ingenting fungerade! Efter ett tag såg mina byxor grå ut istället för svarta av allt damm som fastnat.

Det slutade med att jag fick leta upp tejp och dra den längs byxorna så att dammet fastnade på tejpen istället.

Nästa dag informerade mamma mig vänligt om att ”Carin, det finns en pil på klädborsten som pekar neråt, och det betyder att man ska dra borsten åt den riktningen också… annars dammar man av den. ” …Tack så hemskt mycket för infon!

Dansade med prislapp

Hej!
Förra veckan hade jag dans för första gången med min nya dansgrupp. Det kändes såklart lite nervöst, man vet ju inte vilket sorts gäng de är och vi kommer trots allt umgås tre gånger i veckan. Jag ville göra ett gott intryck. Så jag använde mina nya dansbyxor med en snygg t-shirt till. Jag kände mig jättenöjd med mina kläder. Då visste jag inte att prislappen på byxorna satt kvar! Först när jag kom hem insåg jag att jag inte klippt av den. I en och en halvtimme har jag dansat med prislapp! Snacka om pinsamt. Som tur var satt prislappen innanför byxorna, men eftersom den var så tjock syntes mönstret av en stor fyrkant genom baksidan av mina byxor….

Har något liknade hänt dig?

Konsten att ramla inför publik

Om det är något jag är expert på, så är det att ramla inför stor publik. Jag har redan lyckats ställa till det för mig själv genom att ramla innan och på scen två gånger på ett halvår.

Första gången berodde det på att jag (helt oskyldigt) anmälde mig till en fototävling. Alla som åkt på språkresa med STS fick vara med i tävlingen. Vinnaren skulle presenteras på ett reunion party med STS. Jag begav mig till partyt. Då visste jag inte att några foton kunde ställa till det så.

mina foton

Några av mina foton i ett kollage

 

Väl där träffade jag mina vänner från språkresan. Tillsammans lyssnade vi på när vinnaren presenterades. Då utropar dem mig till vinnare och ber mig komma upp på scenen. Glädjen bubblar upp inom mig och vännerna puttar mig stöttande fram mot den lilla trappan som leder till scenen.

Då händer det- jag känner hur jag, i mina stabila boots med knappt två centimeters klack, vinglar, tappar balansen, och ramlar pladask på marken. Smärta sprider sig i höger fot som jag lyckades stuka i fallet och 200 blickar tittar ner på mig där jag ligger på golvet. När jag tittar upp stirrar killen som skulle leda upp mig på scenen förvånat på mig. Snacka om pinsamt. Jag ville sjunka genom jorden. Men det gick ju inte – jag skulle upp på scenen och in i strålkastarljuset också. Ifall att någon missade att det var jag som ramlade… Så, jag kravlar mig klumpigt upp på fötter och kämpar mig upp på scenen med min skadade fot samtidigt som jag låtsas som om inget hade hänt. Men de rosa kinderna skvallrade om något helt annat. Delar fastnade såklart på film också.

 

Scenen som jag ramlade på, haha. På bilden uppträder en av kvällens artister.

Scenen som jag ramlade på, haha. På bilden uppträder en av kvällens artister.

scen 2

Har något liknade hänt dig? Kommentera/gilla!

Alltså dessa bussar…

En av tjejerna i min klass visade sig bo 50 meter från mitt boende. Vi är praktiskt taget grannar, fast har aldrig stött på varandra tidigare! På väg till vårt gemensamma gymnasium tar vi däremot helt olika vägar. Åt helt olika håll. Till samma mål, haha. (enkelt förklarat hur detta kan gå till- det är komplicerat. x))

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Nästa dag, när det var dags att åka till skolan igen, så gick jag mot busskuren för att vänta på min kära buss som inte kommer när jag vill att den ska komma. Då får jag ett sms från min nya granne och klasskamrat ”du går åt fel håll” står det i sms:et. Chockad ser jag mig omkring. Hon syns ingenstans. Men så hör jag henne, ropa mitt namn. Jag följer rösten och ser henne 60 meter ifrån, påväg mot bussen som går åt andra hållet än min buss. Hon ropar på mig att skynda. Bussen är där. Så jag skyndar mig. Jag kutar mot bussen som hotar att lämna stationen vilken sekund som helst, bussen som jag aldrig åkt tidigare. Och då hör jag en duns. Mitt i stressen kollar jag bakåt. Och 10 meter ifrån mig, ligger mitt sl-kort som ramlat ur väskan när jag skyndat mig mot bussen. Min blick dras längre bort. 10 meter längre bort från sl-kortet, ligger min telefon. Herregud! Jag har inte tid för det här! Förtvivlat spurtar jag fram till sl-kortet och min mobil, vänder om och forsätter mot bussen, igen. Noggrann med att hålla väskan stängd. Jag hann precis säga hej till grannen, innan vi skyndade oss in i bussen som de sista passagerarna och dörrarna stängde sig bakom oss. Jag var sådär lagom *host* super *host* – andfådd väl där inne. Men det var det värt, för gott sällskap fick jag som belöning. Inte trodde jag att åka buss skulle vara så överväldigande, traumatiskt, pinsamt och kul på en och samma gång!

Kära bussar…SKÄRP ER!

Idag var min första dag på gymnasiet. Nervöst? JA!!! Första hindret jag skulle klara av, det var att komma dit. Det planerade jag dagen innan *framförhållning*;) (satt sent på kvällen i sita-minuten-ångest och ojade mig över att jag inte visste vilka alternativ som vore snabbast). Det visade sig i alla fall att alla bussar gick var sjunde minut. Utom när jag skulle ta bussen. Då var det plötsligt ett gigantiskt tids-jack, och 35 minuter mellan bussarna. Sedan gick bussarna såklart lika fint som vanligt, det vill säga var sjunde minut… Kära bussar… SKÄRP ER! Hela jorden kretsar ju kring mig, så då får ni se till att tima lite bättre också!

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att den är röd. Och att vädret runt omkring är trist. och kisa lite med ögonen...viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige...

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att bussen är röd. Och att vädret runt omkring är trist. Och kisa lite med ögonen… viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige…

Det gav mig alltså två alternativ: Åka jättetidigt. Och komma jättetidigt.

Eller: Åka jättesent. Och komma jättesent.

Väluppfostrad som jag är, så valde jag det första alternativet. *suck* mindre sovmorgon… Började ju bara klockan 10…

Bussen var smockfull! Inga sittplatser och supertrångt. Flera på bussen var i samma ålder som jag, så jag antog att de skulle till samma gymnasium som jag. Bäst man gör ett första bra intryck, tänker jag. Och tappar busskortet på golvet i bussen! Hur lyckas man? Ingen aning. Men ändå så hände det. Och inte nog med det. När jag ska av bussen, så tvekar jag. De andra ungdomarna sitter kvar på bussen- ska jag inte av här i alla fall? Sedan tänker jag att jag visst ska det, så jag skyndar mig mot bussdörren- som smäller mig rakt i ansiktet. Tack för den. Med lite styrka lyckades jag dock smita ut genom dörren innan den stängde igen helt. Första hindret- avklarat!