3 skäl för att inte utmana ödet

Hejsan!

Fredag den 13 kan slänga sig i väggen, det är ingenting i jämförelse med torsdag den 4. Den riktiga otursdagen. Förlåt mig ödet, det var inte meningen att reta upp dig på din stora, ondskefulla dag!

Idag fick jag skriva ett prov. Reglerna under prov är följande: Alla mobiler måste lämnas in i en box för att ingen ska fuska. Proven är anonyma. Istället för att skriva ditt namn på provet, skriver du ett tal som du måste komma ihåg. Det är här jag gör dagens stora misstag. Jag skrev oturstalet ”13” på mitt prov.

laughing, laughing, then STOP!

Bra där Carin, bra där.

När provet är klart åker jag hem, ovetande om konsekvenserna av mitt handlande. Jag åker med bussen några stationer, går av för att byta till en annan buss och inser att – mobilen är kvar i skolan. All luft går ur mig och jag svär högt inombords. Så högt att det till och med kan ha slunkit ut lite ur munnen och snappats upp av allmänheten. (förlåt kära, gamla, söta, tanter som stirrade surt på mig).

Jag går på en av de många bussar som åker tillbaka till skolan tre stationer bort. Och får förskräckt veta att just den bussen som jag klivit på, är en wannabe sightseeingbuss. Den åker runt hela kvarteret innan den kommer fram till stationen jag ska av på.

Tack, nu har jag fått åka 30 minuter extra för att se alla fina, gråa betongbyggnader i staden. Den chansen får man sällan, speciellt med tanke på att det i vanliga fall tar 3 minuter att åka

På vägen hem från skolan för andra gången får jag två sms. Ett är från min sånglärare som är sur på mig för att jag slutat på sången eftersom jag föredrar dansen, och en från min danslärare som meddelar att dansen är inställd idag. Ironiskt.

Meeen, jag slutade i alla fall klockan 10:45! Det kunde inte ens torsdag den 4 ändra på!

Tiden räckte inte till!

Jag ber hemskt superduperduper mycket om ursäkt, för att veckans outfit läggs ut på bloggen alldeles försent. Söndagen var en av de kortaste dagarna i mitt liv. Det kan bero på att jag vaknade halv ett. På förmiddagen. (till skillnad från pappa som steg upp 6 timmar tidigare än mig…) och på att jag skulle upp tidigt nästa dag och inte ville lägga mig för sent.

Jag vaknade alltså alldeles för sent, skrev ett inlägg på bloggen, åt frukost… (lunch egentligen) duschade och bytte om från nattlinnet till vanliga kläder, och plötsligt var klockan redan tre! Sedan planerade hur jag skulle göra min header till bloggen, om jag inte fotade utomhus. Det spöregnade nämligen ute, och det kändes inte så mysigt att fota ute alldeles dygnsur och kall.

Regn

Och innan jag visste ordet av så var klockan fem. Fem?! tänkte jag, bäst jag sätter lite fart så att jag hinner med allt jag ska hinna med. Jag skyndade mig med att knäppa några test bilder till headern, åt middag, fixade fram veckans outfit, fotade, och var precis påväg att skicka bilderna till min mejl för att sedan kunna lägga ut de på bloggen, när jag insåg att klockan var alldeles för mycket. Nämligen runt halv elva. Jag fick lite panik. Jag hade inte tagit reda på hur jag skulle komma till skolan imorgon (jag har inte lärt mig busstiderna än) jag hade inte packat väskan, inte pluggat till vår mattediagnos till nästa dag och alla andra i familjen hade redan lagt sig. Så det blev som det blev. Ingen veckans outfit helt enkelt. Idag tänker jag kompensera för det. Ni får därför två veckans outfit idag! Hoppas ni gillar det. Kram!

Alltså dessa bussar…

En av tjejerna i min klass visade sig bo 50 meter från mitt boende. Vi är praktiskt taget grannar, fast har aldrig stött på varandra tidigare! På väg till vårt gemensamma gymnasium tar vi däremot helt olika vägar. Åt helt olika håll. Till samma mål, haha. (enkelt förklarat hur detta kan gå till- det är komplicerat. x))

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Nästa dag, när det var dags att åka till skolan igen, så gick jag mot busskuren för att vänta på min kära buss som inte kommer när jag vill att den ska komma. Då får jag ett sms från min nya granne och klasskamrat ”du går åt fel håll” står det i sms:et. Chockad ser jag mig omkring. Hon syns ingenstans. Men så hör jag henne, ropa mitt namn. Jag följer rösten och ser henne 60 meter ifrån, påväg mot bussen som går åt andra hållet än min buss. Hon ropar på mig att skynda. Bussen är där. Så jag skyndar mig. Jag kutar mot bussen som hotar att lämna stationen vilken sekund som helst, bussen som jag aldrig åkt tidigare. Och då hör jag en duns. Mitt i stressen kollar jag bakåt. Och 10 meter ifrån mig, ligger mitt sl-kort som ramlat ur väskan när jag skyndat mig mot bussen. Min blick dras längre bort. 10 meter längre bort från sl-kortet, ligger min telefon. Herregud! Jag har inte tid för det här! Förtvivlat spurtar jag fram till sl-kortet och min mobil, vänder om och forsätter mot bussen, igen. Noggrann med att hålla väskan stängd. Jag hann precis säga hej till grannen, innan vi skyndade oss in i bussen som de sista passagerarna och dörrarna stängde sig bakom oss. Jag var sådär lagom *host* super *host* – andfådd väl där inne. Men det var det värt, för gott sällskap fick jag som belöning. Inte trodde jag att åka buss skulle vara så överväldigande, traumatiskt, pinsamt och kul på en och samma gång!

Kära bussar…SKÄRP ER!

Idag var min första dag på gymnasiet. Nervöst? JA!!! Första hindret jag skulle klara av, det var att komma dit. Det planerade jag dagen innan *framförhållning*;) (satt sent på kvällen i sita-minuten-ångest och ojade mig över att jag inte visste vilka alternativ som vore snabbast). Det visade sig i alla fall att alla bussar gick var sjunde minut. Utom när jag skulle ta bussen. Då var det plötsligt ett gigantiskt tids-jack, och 35 minuter mellan bussarna. Sedan gick bussarna såklart lika fint som vanligt, det vill säga var sjunde minut… Kära bussar… SKÄRP ER! Hela jorden kretsar ju kring mig, så då får ni se till att tima lite bättre också!

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att den är röd. Och att vädret runt omkring är trist. och kisa lite med ögonen...viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige...

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att bussen är röd. Och att vädret runt omkring är trist. Och kisa lite med ögonen… viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige…

Det gav mig alltså två alternativ: Åka jättetidigt. Och komma jättetidigt.

Eller: Åka jättesent. Och komma jättesent.

Väluppfostrad som jag är, så valde jag det första alternativet. *suck* mindre sovmorgon… Började ju bara klockan 10…

Bussen var smockfull! Inga sittplatser och supertrångt. Flera på bussen var i samma ålder som jag, så jag antog att de skulle till samma gymnasium som jag. Bäst man gör ett första bra intryck, tänker jag. Och tappar busskortet på golvet i bussen! Hur lyckas man? Ingen aning. Men ändå så hände det. Och inte nog med det. När jag ska av bussen, så tvekar jag. De andra ungdomarna sitter kvar på bussen- ska jag inte av här i alla fall? Sedan tänker jag att jag visst ska det, så jag skyndar mig mot bussdörren- som smäller mig rakt i ansiktet. Tack för den. Med lite styrka lyckades jag dock smita ut genom dörren innan den stängde igen helt. Första hindret- avklarat!