Jag och godingen

Jag skäms. Ganska. Super. Mycket.

Tiden flyger iväg. Plötsligt är det torsdag igen och det har gått mer än en vecka utan blogginlägg?! Pinsamt ju.
Bloggen har fått lida av min tidsbrist. Skolan suger åt sig den mesta av tiden. Jag försöker roffa åt mig tid för att klämma in dans, sång, vänner och familj i mitt fullspäckade schema. Ändå räcker tiden inte riktigt till. Men nu är det skärpning som gäller. Bättre uppdatering och fler inlägg på bloggen. Så i skrivande stund sitter jag på en knagglig gammal soffa medan jag väntar på att sånglektionen ska börja. Inlägget publicerar jag när jag kommer hem, innan det är dags att ge sig av till dansen…

Den här godingen har jag med mig:

Jag, Godingen och Soffan.

Idag firar jag nämligen att historiaprovet är över! Och det finns ju inget bättre sätt att fira det på än göra magen nöjd med något gott- så jag köpte det onyttigaste jag kunde hitta. (det står eat natural men låt dig inte luras!) Den njuter jag av samtidigt som jag tackar hejdå till historiaprovs- ångesten! Wohoo!

Det lär bli en hel del firande för mig och min mage i fortsättningen. Imorgon är det nämligen matteprov och nästa vecka har vi två franska prov. Snart är det dags för no-prov också och så har vi den där engelska redovisningen nästa vecka… Fortsätter det såhär kan jag få i mig en hel del sötsaker!

 

 

 

 

Vilseledande tunnelbana

Att åka tunnelbana är svårare än vad man kan tro. Speciellt när du aldrig varit på stället som du ska till. Och speciellt när du har extremt bråttom.

Det började med att jag sprang till tvärbanan, efter att ha klarat av hinder ”luddiga byxor” och det faktum att jag är en tidsoptimist.  Jag hann precis med tvärbanan! Vid Gullmarsplan gick jag av, sprang upp för rulltrappan och ner mot gröna linjen. Där hann jag precis med nästa tunnelbana. Snacka om tur, tänkte jag. Jag ringde min kompis och sa att jag var påväg. Då fick jag veta att jag åkte åt fel håll. Jag svor tyst för mig själv och bytte till tunnelbanan som gick åt andra hållet. Den här gången sms:ade jag min kompis vilka stationer jag åkte förbi för att inte komma fel igen. Men efter ett tag hör jag att mobilen ringer. Det är hon som ringer, ”gå genast av!” för jag höra. Nu hade jag tydligen åkt för långt…Så då var det bara att åka tillbaka igen! Snacka om pinsamt. Det kändes ju inte direkt bättre att jag var väldigt försenad till middagen som familjen fixat! Jobbigt värre. Jag hittade fram till slut och som tur var, var hennes familj jättegullig mot mig trots att jag klantade till det så!

Tårtmissen!

Idag fikade jag hos grannen för att träffa hennes barnbarn. Mamman i familjen berättade att de själva skulle ha gäster senare. Men barnen i familjen var så extremt kräsna. De åt inga godsaker utom kladdkaka. Inte ens glass eller godis, menade hon. Jag log, höll med henne om att ja, de är konstigt att de inte äter något annat, men att kladdkaka iallafall är lätt att göra. Och då serveras fikat. Och vad bjuds det till fika, om inte den enda godsaken som jag inte tycker om? Jodå, de kommer med en jättefin, gul, prinsesstårta. Pinsamt. Kan jag artigt neka fikat nu när de fixat så fint? Tänker jag desperat.

Jag blir genast illa tillmods, tänker på de kräsna barnen som mamman tycker är så jobbiga, och att det inte alls vore så dumt med kladdkaka… ”Börja du, Carin” säger barnbarnens farmor och ler brett. Ja, vad gör man om man får den stora äran att börja ta, om inte le tillbaka och göra som man blir tillsagd. ”Vilken liten bit du tar” säger mamman i familjen. Tack för påpekningen, tänker jag tyst för mig själv.

Tillslut lyckades jag pressa i mig det mesta av tårtan, och hoppades innerligt att ingen märkte marsipanen som var över på tallriken. Då insisterar barnbarnens farmor att jag ska ta en bit till. En bit till? Aldrig i livet, tänker jag. Men kroppen lyder inte. Den är uppfostrad och vill vara artig. Så det slutar med två tårtbitar i magen samt en hembakad kaka, åhhh så mätt jag var efteråt!!

Dansade med prislapp

Hej!
Förra veckan hade jag dans för första gången med min nya dansgrupp. Det kändes såklart lite nervöst, man vet ju inte vilket sorts gäng de är och vi kommer trots allt umgås tre gånger i veckan. Jag ville göra ett gott intryck. Så jag använde mina nya dansbyxor med en snygg t-shirt till. Jag kände mig jättenöjd med mina kläder. Då visste jag inte att prislappen på byxorna satt kvar! Först när jag kom hem insåg jag att jag inte klippt av den. I en och en halvtimme har jag dansat med prislapp! Snacka om pinsamt. Som tur var satt prislappen innanför byxorna, men eftersom den var så tjock syntes mönstret av en stor fyrkant genom baksidan av mina byxor….

Har något liknade hänt dig?

Konsten att ramla inför publik

Om det är något jag är expert på, så är det att ramla inför stor publik. Jag har redan lyckats ställa till det för mig själv genom att ramla innan och på scen två gånger på ett halvår.

Första gången berodde det på att jag (helt oskyldigt) anmälde mig till en fototävling. Alla som åkt på språkresa med STS fick vara med i tävlingen. Vinnaren skulle presenteras på ett reunion party med STS. Jag begav mig till partyt. Då visste jag inte att några foton kunde ställa till det så.

mina foton

Några av mina foton i ett kollage

 

Väl där träffade jag mina vänner från språkresan. Tillsammans lyssnade vi på när vinnaren presenterades. Då utropar dem mig till vinnare och ber mig komma upp på scenen. Glädjen bubblar upp inom mig och vännerna puttar mig stöttande fram mot den lilla trappan som leder till scenen.

Då händer det- jag känner hur jag, i mina stabila boots med knappt två centimeters klack, vinglar, tappar balansen, och ramlar pladask på marken. Smärta sprider sig i höger fot som jag lyckades stuka i fallet och 200 blickar tittar ner på mig där jag ligger på golvet. När jag tittar upp stirrar killen som skulle leda upp mig på scenen förvånat på mig. Snacka om pinsamt. Jag ville sjunka genom jorden. Men det gick ju inte – jag skulle upp på scenen och in i strålkastarljuset också. Ifall att någon missade att det var jag som ramlade… Så, jag kravlar mig klumpigt upp på fötter och kämpar mig upp på scenen med min skadade fot samtidigt som jag låtsas som om inget hade hänt. Men de rosa kinderna skvallrade om något helt annat. Delar fastnade såklart på film också.

 

Scenen som jag ramlade på, haha. På bilden uppträder en av kvällens artister.

Scenen som jag ramlade på, haha. På bilden uppträder en av kvällens artister.

scen 2

Har något liknade hänt dig? Kommentera/gilla!

Alltså dessa bussar…

En av tjejerna i min klass visade sig bo 50 meter från mitt boende. Vi är praktiskt taget grannar, fast har aldrig stött på varandra tidigare! På väg till vårt gemensamma gymnasium tar vi däremot helt olika vägar. Åt helt olika håll. Till samma mål, haha. (enkelt förklarat hur detta kan gå till- det är komplicerat. x))

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Här är en av busstationerna som vi åkte förbi. OBS- gammal bild (har ingen ny haha) :/<3

Nästa dag, när det var dags att åka till skolan igen, så gick jag mot busskuren för att vänta på min kära buss som inte kommer när jag vill att den ska komma. Då får jag ett sms från min nya granne och klasskamrat ”du går åt fel håll” står det i sms:et. Chockad ser jag mig omkring. Hon syns ingenstans. Men så hör jag henne, ropa mitt namn. Jag följer rösten och ser henne 60 meter ifrån, påväg mot bussen som går åt andra hållet än min buss. Hon ropar på mig att skynda. Bussen är där. Så jag skyndar mig. Jag kutar mot bussen som hotar att lämna stationen vilken sekund som helst, bussen som jag aldrig åkt tidigare. Och då hör jag en duns. Mitt i stressen kollar jag bakåt. Och 10 meter ifrån mig, ligger mitt sl-kort som ramlat ur väskan när jag skyndat mig mot bussen. Min blick dras längre bort. 10 meter längre bort från sl-kortet, ligger min telefon. Herregud! Jag har inte tid för det här! Förtvivlat spurtar jag fram till sl-kortet och min mobil, vänder om och forsätter mot bussen, igen. Noggrann med att hålla väskan stängd. Jag hann precis säga hej till grannen, innan vi skyndade oss in i bussen som de sista passagerarna och dörrarna stängde sig bakom oss. Jag var sådär lagom *host* super *host* – andfådd väl där inne. Men det var det värt, för gott sällskap fick jag som belöning. Inte trodde jag att åka buss skulle vara så överväldigande, traumatiskt, pinsamt och kul på en och samma gång!

Kära bussar…SKÄRP ER!

Idag var min första dag på gymnasiet. Nervöst? JA!!! Första hindret jag skulle klara av, det var att komma dit. Det planerade jag dagen innan *framförhållning*;) (satt sent på kvällen i sita-minuten-ångest och ojade mig över att jag inte visste vilka alternativ som vore snabbast). Det visade sig i alla fall att alla bussar gick var sjunde minut. Utom när jag skulle ta bussen. Då var det plötsligt ett gigantiskt tids-jack, och 35 minuter mellan bussarna. Sedan gick bussarna såklart lika fint som vanligt, det vill säga var sjunde minut… Kära bussar… SKÄRP ER! Hela jorden kretsar ju kring mig, så då får ni se till att tima lite bättre också!

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att den är röd. Och att vädret runt omkring är trist. och kisa lite med ögonen...viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige...

Eftersom jag inte tog något foto på bussen, och är fast besluten över att använda mig av egna bilder på bloggen, så får det bli den här gamla bilden från L.A. Tänk er nu att bussen är röd. Och att vädret runt omkring är trist. Och kisa lite med ögonen… viola! Bilden ser precis ut som om den vore tagen på min buss i Sverige…

Det gav mig alltså två alternativ: Åka jättetidigt. Och komma jättetidigt.

Eller: Åka jättesent. Och komma jättesent.

Väluppfostrad som jag är, så valde jag det första alternativet. *suck* mindre sovmorgon… Började ju bara klockan 10…

Bussen var smockfull! Inga sittplatser och supertrångt. Flera på bussen var i samma ålder som jag, så jag antog att de skulle till samma gymnasium som jag. Bäst man gör ett första bra intryck, tänker jag. Och tappar busskortet på golvet i bussen! Hur lyckas man? Ingen aning. Men ändå så hände det. Och inte nog med det. När jag ska av bussen, så tvekar jag. De andra ungdomarna sitter kvar på bussen- ska jag inte av här i alla fall? Sedan tänker jag att jag visst ska det, så jag skyndar mig mot bussdörren- som smäller mig rakt i ansiktet. Tack för den. Med lite styrka lyckades jag dock smita ut genom dörren innan den stängde igen helt. Första hindret- avklarat!