Tårtmissen!

Idag fikade jag hos grannen för att träffa hennes barnbarn. Mamman i familjen berättade att de själva skulle ha gäster senare. Men barnen i familjen var så extremt kräsna. De åt inga godsaker utom kladdkaka. Inte ens glass eller godis, menade hon. Jag log, höll med henne om att ja, de är konstigt att de inte äter något annat, men att kladdkaka iallafall är lätt att göra. Och då serveras fikat. Och vad bjuds det till fika, om inte den enda godsaken som jag inte tycker om? Jodå, de kommer med en jättefin, gul, prinsesstårta. Pinsamt. Kan jag artigt neka fikat nu när de fixat så fint? Tänker jag desperat.

Jag blir genast illa tillmods, tänker på de kräsna barnen som mamman tycker är så jobbiga, och att det inte alls vore så dumt med kladdkaka… ”Börja du, Carin” säger barnbarnens farmor och ler brett. Ja, vad gör man om man får den stora äran att börja ta, om inte le tillbaka och göra som man blir tillsagd. ”Vilken liten bit du tar” säger mamman i familjen. Tack för påpekningen, tänker jag tyst för mig själv.

Tillslut lyckades jag pressa i mig det mesta av tårtan, och hoppades innerligt att ingen märkte marsipanen som var över på tallriken. Då insisterar barnbarnens farmor att jag ska ta en bit till. En bit till? Aldrig i livet, tänker jag. Men kroppen lyder inte. Den är uppfostrad och vill vara artig. Så det slutar med två tårtbitar i magen samt en hembakad kaka, åhhh så mätt jag var efteråt!!

Tack för att du kommenterar!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>